"Sviter" efter akupressur?

Har ni varit med om en tre timmars förkylning?
Dessutom ingen liten heller så länge den varade.
Näsan rann i ett. Så lika plötsligt som den kom var den borta igen!
Underligt!
Är det möjligt att det är "sviter" efter gårdagens akupressur?

Kände mig rejält mörbultad på eftermiddagen igår,
men mår bättre och är nu mer rörlig än jag har varit på länge, hmm...

Olivia

Läser en artikel i Kristianstadbladet om att Jordbruksverket går in för hårdare krav på husse och matte. I Princip så tänker jag att det är viktigt att regler kan följas upp och är möjliga att kontrollera. Det är självklart att se till sin familjemedlems välbefinnande och det innebär såväl fysisk som psykisk stimulans. Vem älskar inte att bli mött av sina husdjur, som alltid är välkomnande och glada när vi kommer hem? Säkert är de också glada för att få chans att komma ut och lätta på trycket. Att ha djur bygger på ömsesidighet. Vad kan få oss att för ett ögonblick uttnyttja våra skyddslingars beroendeställning?


Vill gärna berätta om hur lilla Olivia hamnade i vårt hem. Visst har hon en ljuvlig päls? Och en riktig lite personlighet är hon. Det är Anna-Karins förtjänst och för ungefär 10 år sedan. Olivia var i den sötaste åldern som en kattunge kan vara. Men hon var vettskrämd det vill jag lova den där dagen när Anna-Karin kom hemcyklande med henne instoppad i sin jacka. När hon stigit av bussen i byn kom det en bil, någon vevade ner rutan och kastade ut det lilla knytet i farten framför bussen. Bussen hade precis startat men med fara för sig själv kastade sig min dotter ut efter källingen... På den vägen är det... Hur kan någon tänkande varelse handla på det sättet? Vi hade då redan en hund, en katt, en kanin, en parakit och guldfiskar men "där det finns hjärterum finns det stjärterum".

Lucky

Ja så var det dags för en långtur till Äspetstranden andra sidan "Gräddhyllan". Även idag blåste det friska vindar. Men inte gjorde det oss något och absolut inte Lucky som var i sitt esse. Hittade ingen riktigt bra pinne men det fick duga med en tallruska. Man kan skatta sig lycklig som bor i en sådan underbar omgivning.


På tillbakavägen mellanlandade vi hos vännerna Dan och Ann. Det var inte igår vi sågs. Så det blev en lång pratstund. På vägen därifrån såg jag en hel del vårblommor fastnade för dessa blå...



och så blåsippor

Johan och "professorn"

Johan inviger sin sexualitet. Jag blir invigd i något som jag inte orkar, inte vill se. Det är alltför avslöjande, nakna beskrivningar som skildrar en verklighet långt ifrån accepterad men som ändå existerar. Dessutom kanske livsnödvändig för en del och samtidigt en väldigt farlig värld som vi medverkar till att driva ut dem till genom våra ”icke accepterande attityder”. Stoffet väcker viktiga tankar och starka dubbla känslor. Inviger läsaren i hur fel det är med förutfattade värderingar med ett antingen eller/och ytterlighetstänk. Rätt eller fel. Fel att döma.Johan får sin första egna bostad efter barndomshemmet. Han vågar inte gå ut med vem han är av rädsla för att inte få bo kvar.

Han känner befrielse över att få något eget. Det har varit alltför ansvarsfullt att vara barn. Han fick bli stark för att bära sin mor och för att försvara sig själv. Han beskriver hur det var som om känslor av skuld växte ur intet. Hur dubbelt det är att samtidigt inte vara riktigt accepterad, inte insläppt i gemenskapen och att inte själv heller acceptera sin situation. Det är som om professorn blir hängande i luften, utanför ett sammanhang. Till slut växer känslan till ett stort svart hål som omåttligt sväljer allt i sin närhet och till slut blir han kroppslig sjuk. Successivt slutar allt att fungera. Vad hjälper det då med världsliga ting?

Johan våndas över att åter ta kontakt för sveket. Hur stor var stoltheten och envisheten jämfört med kärleken? Vem skulle ta initiativet? När Johan så slutligen var den som räckte ut sin hand var han ärlig med hur han såg likheter mellan honom själv och fadern. Tog på sig sin del av ansvaret för att hans far inte skulle behöva tappa sitt ansikte. Inte ta på sig hela skulden. Det viktigaste för Johan var att det skulle bli bra, men professorn tog inte hans utsträckta hand. Johan kände sig ratad när han läste upp ett brev för professorn. Han skulle ha velat ropa att han kände det som om han själv har skrivit vartenda ord, men han bara teg.

När Johan hade sin första vernissage var fadern ändå där. Inget emellan dem blev egentligen utrett, inte klarlagt. Men de försonades på ett sätt ändå. Kärleken fanns där och den överbryggade de andra svårigheterna. Fadern valde den tavla som var mest spektakulär, chockerande en punkare med tuppkam. Varför gjorde han det? Var det en försonande gest? Var det, det närmsta han förmådde visa Johan, att han nu accepterade att han var udda? Accepterade honom som han är? Johan tog heller aldrig reda på det. Han slog omsorgsfullt in tavlan, som om han ville behandla sig själv varsamt. Efter professorns död fann han tavlan ännu inslagen.

På slutet innan fadern dog blev fadern medveten om sin hjälplöshet. Tvingades in i en känsla av förödmjukelse. Resignerat gick han in i ett tillstånd av att vara mer levande än död. Omgivningen ägde känslor av hat, sorg, förtvivlan. Dessa avlöste varann. Johan talade om att tiga av hänsyn till andra i det här fallet handlade det om hans far. Detta medan Maria kramade musten ur omgivningen för att själv överleva. På professorns yttersta ägde en försoning rum mellan Maria och fadern. Det var som att komma hem för ett ögonblick. Tyst friade han åter till henne trots att han nu var omgift. De tillhörde åter varandra. Två udda människor som fann tröst i varandra. Själv kände sig Johan misslyckad, han kom inte in på konstskolan det hade han trott, haft förhoppningar om. Hans drömmar slog inte in och han kände sig tvungen att acceptera ett liv utan drömmar.

Mitt samlade omdöme är att det är en ytterst läsvärd bok. Det är ett drama på hög nivå ändå beskriver Gardell ”bara” livet. Hur det kan te sig om man lever i livets utkant… Det är en bok som känns så angelägen att jag måste slå ett slag för den om så bara genom att läsa mina reflektioner. Jag kan nu förstå vår svensklärares ord när hon säger att Gardells ord är en stor tröst för många människor.

Maria i Frestelsernas berg

Gardell skildrar oerhört starkt vad bottenlös förtvivlan kan göra med en människa. Hur den egna världen skymmer (mor) Marias blick. Allting tycks outhärdligt när förnuft, verklighet och fantasi grusas. Det river, sliter, gör ont. Sorgen tar över, kapslar in och till slut upphör hennes tårar. Nycklar till hennes upplevelser är delvis hennes bakgrund. Och frestelsernas berg utspelar sig främst under de cirka 30-40 år som passerar mellan tiden med egna småbarn och tills hon är 70 år.

Gardell tydliggör att alla människor har ett eget val för sina beslut, men att omständigheter i bakgrunden och samspelet med andra påverkar hur man handlar. Maria överför bl.a. mer eller mindre omedvetet sina tvång på sina barn. Till en början försöker familjens olika personer Maria, professorn och barnen i ett samspel kompensera varandra och varandras svagheter. Men de är olika rustade med styrka och förmåga att klara av livet. Ödmjukheten och förståelsen finns där hos Maria hon har tagit på sig att ”bära sitt kors”. Ändå tänker jag hur omänskligt det är för en enda människa, hon klarar inte heller bära bördan, men hon är för svag att säga nej. Hon är för rädd för vad andra ska tycka. Efteråt ångrar hon sig bittert. I stället velar hon och får ångest för att hon inte kan besluta i frågor som i andras ögon kan verka banala.

Hon får inte heller svar på de frågor hon ställer exempelvis i biljettluckan på sidan 142. De talar förbi varandra. Ibland för ett ögonblick ser hon en väg ut ur ensamheten när hon är i serveringslokalen befinner sig mitt bland alla människor. Hon tar kontakt på sitt sätt, hoppet och glädjen tänds när hon upplever att någon lyssnar på henne. Men ungdomarna är inte intresserade av att fördjupa någon diskussion med henne. De är inte på samma plan, finner inte henne tillräckligt intressant. Kanske väcker hennes annorlunda beteende känslor av obehag. Jag kommer osökt att tänka på konstutställningen i Vanås slottspark ”Together and apart”. Maria tänker i första hand på andra, men visar det på sitt sätt. Ger inte det som andra vill ha av henne. Hon förmår inte se sin lille son när han desperat skrapar på skalet och bara vill ha sin mor hos sig. Hon är en kvinna som observerar, tänker på andra, men inte kan ta för sig själv, ta del av livet. Hon går runt som en Zombie och för ständiga samtal med sig själv. Samtal där hon egentligen är den ende lyssnaren.

Hon är stundtals mån om sitt utseende för att hon tänker att det är viktigt och att det är det enda sätt som hon kan dra sig utanför sitt skal. Hon tänker att hon gör saker för andra. Det är som om hon tänker att tanken räknas, inte handlingen.

Hälsa och helhet

Nyss hemkommen efter en underbar förmiddag med spa (1 ½h) samt överkropps och ansiktsmassage (1 h). Akupressur...ah vad ljuvligt. Det var en vansinnigt duktig massör det märktes. Jag var enormt spänd i vänsterhalvan den som har fått stryk av stroken och snacka om vad skönt det var med ansiktsmassagen. Den kan få mig att inbilla mig att jag har känsel i vänstra halvan fortfarande. Kanske... hon bekräftade mina funderingar om att stimulera nerver och celler genom ansiktsmassage kanske skulle det kunna hjälpa till att läka störda kontakter mellan hjärnhalvorna, men det var inte vetenskapligt bevisat poängterade hon sedan. Ja isf. är det väl värt ett 5 kort. Ja det hade varit värt betydligt mer... i vilket fall som är det oerhört njutbart med aromabehandling tänker jag.



Det är en sight som växer fram successivt med massor av tips på kläder, skor etc. Flickornas vision är att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter av mode, resor, spa, hälsa och livsstil.

Snickaren en fredag

Ja, så var det då fredag sista dagen på lovet. Det har varit en skön vecka visserligen blandat väder men med rätt mycket sol tycker jag. Och idag skiner solen.


Det har blivit åtskilliga promenader till havet. Och faktiskt några turer på spinningcykeln också. Får väl ändå försöka att bättra på konditionen på det nya året. Att se stranden och påminnas om att snart ligga där och njuta det är ju en sporre om någon. Får väl bli en extra lång tur idag så känns det bättre att festa på Pizza ikväll. För det har vi planerat. Ett glas vin till och sedan blir det härligt att sjunka ner i våra mjuka och härliga fårskinnsfåtöljer för att se på när kanske Tina vinner Svinkallt vid havet av vinden. Vågorna gick höga och hade man haft hatten på sig hade man allt få hålla rätt bra i den. Lapade sol på Fädriften. Träffade ytterliggare njutare på hemväg. Ida var ute en sväng med sin cykel och vi slog följe utmed Fädriften. Britt och Lennart var också ute och gick en sväng. Får allt ta oss i kragen och besöka dem en dag. När jag kom hem låg där ett kort från syrran Rosi. Tänker på henne och hur bra hon är på att höra av sig på olika sätt. Skulle önskat att jag var lika företagsam. Får ge henne adressen till min nya blogg så hon kan ta del av lite av mina tankar.

Igår kväll hade vår snickare varit här och lagt nya aluminiumbleck att sätta utanför kopparplåtar till golvet framför köksspisen och braskaminen i vardagsrummet. Få se om och när han kommer idag men det planerar han nog. Vi är nöjda med vår snickare han har många fiffiga lösningar och är heller inte alltför dyr. Men han jobbar själv så därför tar det lite tid. Antar att det är många som drar och sliter i honom så jag försöker bärga mig..


Så här såg det ut hemma hos oss i september 2007. Det var skitigt och påfrestade att bo i. Men på något vis funkar det när det hela tiden händer något och man kan glädjas åt resultaten efter hand.

Och så här såg det ut hemma hos oss lagom till jul. Jag hade fått min vilja igenom att höja taket i halva vardagsrummet och vi hade fått ett helt annat ljus och rymd.

Men, ingen snickare kom han hade blivit sjuk visade det sig så han får krya på sig och vi får tåla oss.

One word

Lika bra att fortsätta i skrivandets tecken. Anna-Karin har varit intresserad av att skriva små dikter och historier ända sedan hon lärde sig skriva. Här är ännu ett prov på hennes författartalanger. Dikten One Word skrev hon redan när hon gick i ettan på gymnasiet, men jag tycker att den håller bra för hur en tonårstjej kan uppleva det, eller vad tycker ni?


One Word
Can anyone see what I don´t see?
Can anyone read my thoughts and steal my dreams?
Into the deepest dark of me
Force themselves in and take what´s only mine
Take it and slowly crush it
Just for their own pleasure
See the liqid ooze out between their fingers
Can anyone take my love and longings away from me?
Let it fly away like a white dove
Only leave a pressing emptyness behind
You can destroy my soul and take everything from me
Only one word takes it all.

Vem som helst kan drabbas av en stroke

... det gjorde jag

Håller på att knåpa med min bok och mitt mål är att den ska vara klar detta året. Den har varit ett långtidsprojekt och boken har följt mig från ca. ett och ett halvt år efter min hjärnblödning 2002. Har på vägen vaknat riktigt för hur roligt det är att skriva. Nu skriver jag hela tiden, det har för mig blivit lika naturligt och nödvändigt som att andas.Detta är kapitel 1


MARKEN DEN VAR FRUSEN OCH INGA BLOMMOR FANNS

Jag befinner mig på våning åtta och min blick formligen sugs ut genom fönstret. Kall och bister reflekteras slätten på min näthinna. Halvt resignerat, men fullt medveten om var jag befinner mig, ser jag hur livet rullar på för andra. Så som det också hade gjort för mig tills helt nyligen. Det är en tidig februarimorgon och många är redan i full gång, eller är på väg till sina dagliga sysslor. Fast i grottekvarnen hade jag tänkt för bara några veckor sedan och jag önskade då inget hellre än att få ett andrum. Nu sitter jag här. Jag drar en lång suck och en rysning far igenom min kropp. Känslorna fungerar, men är så mycket mer närvarande när resten av kroppen inte hänger med. Min tillvaro har tagit en välbehövlig paus, men till vilket pris? Det har ännu inte gått upp för mig och jag vet inte längre om jag riktigt lever eller ej.

Överallt sitter lappar fästade med små nålar på de grå och trista väggarna i psykologens rum. Visdomsord och underfundigheter kanske där för att de ska stimulera fantasin, och sätta personlig prägel på lokalen. Vad vet jag och jag orkar inte heller spekulera, utan blicken fortsätter glida vidare utmed väggen. Det blir nästan bisarrt när den tillfälligt vilar på en annons där de söker medlemmar till sjukhusets ”Strokeorkester”. Min nyfikenhet väcks och för ett ögonblick skenar fantasin iväg. För i fantasins värld finns inga begränsningar där suddas tidsgränser ut och historia, nutid samt framtid ja allt blir fullt möjligt. Jag som en gång har varit riktigt musikalisk och min sånglärare som sa att jag kunde nå långt, om jag var villig att satsa, kanske en ”strokeorkester” skulle vara något för mig? Då gällde det bara att kunna hantera stråken. Lika plötsligt befann jag mig så åter på jorden, för hur skulle jag klara det nu. Jag med mina långsamma rörelser svåra att samordna och en tankeverksamhet som gör det svårt att ens få rätt på de bokstäver och siffror som psykologen lägger på bordet framför mig.

Jag rister obehaget av mig och blir plötsligt medveten om att det bara har varit ett skämt. Gör ett försök att le, men det är bara den ena mungipan som orkar röra sig. Jag känner hur även mitt leende blir snett. Ett halvt leende. Jag har blivit halv.
En kraftansträngning och jag ger mig i kast med dagens uppgifter, psykologen har ett litet stoppur för att se hur lång tid det tar för mig att lösa dem. Jag känner mig till sinnet som en liten skolflicka igen. Vill få så många rätt som möjligt på kortast möjliga tid. Men kroppen har kommit i olag har åldrats, och varken tur eller skicklighet är längre på min sida. Hur mitt liv kommer att påverkas har ännu inte gått upp för mig. Men jag känner hur jag blir torr i munnen och det verkar som om saliven sakta rinner ner i handflatorna. Kan inte få ihop testen, tvingas ge upp, orkar ändå inte bli ledsen, bara besviken på mig själv. Jag formulerar att jag inte är ledsen och det följs av ett virrvarr av osammanhängande tankar.

Trots min belägenhet är jag fortfarande endast kapabel att relatera det som hänt mig till hur andra har det. Väljer att lägga locket på. Istället vandrar tankarna till mina elever. Som en spjutspets står det klart hur det kan kännas för dem att ha ett neuropsykiatriskt funktionshinder. Synd att jag sitter med den insikten nu när jag inte längre har något bruk för den. Jag uttalar det högt alltmedan jag känner hur psykologen ser forskande på mig.

Inser, fast långt senare, att han antagligen vill få mig att stanna upp, reagera och för att börja reflektera. Han fortsätter fråga om jag verkligen inte är bitter för att detta har drabbat just mig. Men nej, jag känner mig ännu inte redo att gråta, mina tankegångar är bara krassa. Ingen ledsamhet ingen sorg, snarare en lättnad och en befrielse över att nu äntligen ges tillfälle att ta det lugnt. Jag tänker nog inte jobba mer den närmaste tiden, kanske inte ens under hela terminen deklarerar jag för min man när jag och rollatorn hasat oss bort till hissen på kvällen. Det kan tyckas som en märklig kommentar med tanke på mitt fysiska skick, men vanan att i första hand tänka på andra och själv göra rätt för mig sitter alltså så hårt rotad.

Som att falla ner i mörkret
Vad kan vänta där
på botten.
Anna-Karin

Enfaldig mångfald

Jag har precis tagit del av artikeln ENFALDIG MÅNGFALD i Kristianstadbladet. Den handlar om en fristående förskola som avböjer att ta emot flyktingbarn, anledningen säger de vara att deras inriktning inte skulle passa dessa nyanlända barn.

Jag tänker att genom att acceptera och uppmuntra mångfalden ger vi oss möjlighet att utvecklas och givetvis också motsatsen. Men jag ser inget likhetstecken varken mellan Annorlunda och Negativ ej heller Positiv utveckling. Det beror på… och samtidigt måste förutsättningarna finnas för att det ska utvecklas till något gott. Dessa förutsättningar är av olika slag. De ekonomiska fanns tydligen redan i det aktuella fallet.

Jag instämmer visserligen med artikelförfattaren att talanger i samverkan är vackra ord som måste gälla för alla. Därför är det viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den. Men det gäller sedan att inte ge upp utan att envist stå fast vid ideologin hur vi får ett vänligt samhälle. En miljö god att leva och verka i.

Jag tänker på den tid i början på 90-talet då jag hade valt att jobba på flyktingskola i en lågstadieklass. När barnen och jag började kunde vi inte varandras talade språk. Vi hade under ett år ingen hemspråkslärare. Ett av barnen hade bott i Sverige under några månader och behärskade lite svenska. Ett barn var spansktalande, men de övriga kom från det som jag skulle kalla forna Jugoslavien. Men vi ville förstå varandra och var öppna för att lära av varandra, som tur är finns det så många andra språk att ta till när det talade brister. Verklighetsupplevelser, färg och form, bilder, musik, drama, olika form av kroppsspråk listan kan bli evighetslång. Det är bara viljan och fantasin som sätter stopp.

Barnens föräldrar och alltså även barnen var väldigt noga att poängtera om de var från Makedonien, Kroatien, Serbien eller Bosnien. I deras hemland pågick krig som de samtliga hade flytt ifrån. Där fanns en viktig anledning till att överbrygga svårigheterna- något gemensamt. Att ta upp detta ämne till diskussion var en het potatis vill jag lova. Men som jag sa förut ” Det blir viktigt att våga plocka fram sin rädsla i ljuset för endast då går det att göra något åt den”. Och det är i grunden rädsla och osäkerhet det är jag övertygad om. Att skapa mötesplatserna, att använda relationen och ett tydligt ledarskap A och O.

Det handlar ytterst om att känna sig accepterad, känna sig själv, ha självförtroende. Nödvändiga ingredienser för att kunna respektera andra!Jag vågar påstå att för min egen del var detta kanske den mest lärorika period. En tid jag aldrig kommer att glömma och mycket i mitt eget liv hade säkert sett annorlunda om jag tackat nej den där dagen när Gunilla ringde. Skolan har nu upphört men det vi har lärt av varandra kan aldrig någon ta ifrån oss. Så mitt råd är ta chansen!

I slutet av artikeln sticker författaren ut hakan. Det är ord som griper tag, får oss att tänka till precis som de är ämnade att göra.

Cell 2 och Andra boken

Krystian Kawalecs Cell 2 samt andra boken i serien. Det är båda lättlästa böcker men en svår skildring. Krystian beskriver sitt liv; kommer som 4-åring tidigt till Sverige från Polen där han har ljusa men ”fattiga” minnen från mammans familj, drömmar som grusas hans far är inte vad han tänkt inget blir som han har förväntat sig.Hans tid fylls av fattigdom, misslyckanden i skolan, utstötning, utbrott, förstörelse, hat, upplevelser av olika världar, droger, snatterier, bedrägerier och grov kriminalitet. Krystian blir slagpåse får skulden och tar på sig den för att skona andra som han älskar.Han beskriver kontakter med barnavårdsnämnd och polis. Också korta starka relationer exempel hans kärlek till sin fröken, Paula, en vaktmästare och en föreståndare på ett ungdomshem där han för första gången möter förtroende, blir respekterad, upplever struktur och regler. Krystian talar om hur han läser ögon och blickar.Man får också en bild av hans far. Han har bl.a. oerhört svårt med teorin när han sent ska ta sitt körkort. Fadern väljer den olagliga vägen när han inte möter framgång. Han blir mer och mer misslyckad och försupen, en hustyrann som låter sitt eget misslyckande gå ut över andra, sin fru och sina barn främst Krystian.Att heta Krystian är inte lätt han får vara med om sådant som ingen, allra helst inte ett barn, bör utsättas för. Att han överlever med förståndet i behåll är för mig en gåta. Men hans livshistoria visar att livsgnistan såväl som tillgivenheten och viljan att vara älskad hos oss är en oerhört stark kraft. Så stark att det gör oss beredda till vad som helst bara för att vara till lags. Krystian fick i 45 års åldern sin diagnos ADHD (Dyslexi i fängelset). Han får förklaring och på ett sätt upprättelse till att det gått så fel i hans liv. Och tom. en kram av sin far, inget hat finns längre kvar. Den har ersatts av kärlek.

Neuropsykiatri och Kriminalitet

Ja då är det dags att slå ett slag för en Internetbaserad högskolekurs som startade efter jul. Ämnet är Neuropsykiatri och kriminalitet.

Det här med en datorbaserad kurs är något som är och var ovant för mig. Men det passar mig att kunna sätta mig ner när jag känner mig motiverad och ledig. Tänker att det kan bli en spännande och lärorik resa, det är runt ett angeläget ämne och kurslitteraturen verkar för mig vara en en god blandning av nytt och repetition.

Min utbildningsbakgund är via förskollärarseminarium, lågstadielärare, diverse kurser i specialpedagogik med inriktning mot funktionshinder och kultumöten, specialpedagogexamen, med valbar inriktning/studier av lärande ur elev samt lärarperspektiv på det individuella programmet på gymnasiet, specialpedagogik med inriktning mot autism, organisation och ledarskap, biologi samt religionskunskap.

Musik och dans

Ovanlig så tillvida att det är skollov för elever och LÄRARE. Dock tidig frukost (6.00) med Mats, Eva-Katrine och Lucky för Mats ska till jobbet och Eva-Katrine tillbaka till skolan. Funderar på vad jag ska skriva om idag. Återkommer... ja nu har jag bestämt mig det får bli lite av tösernas dag.

Jag har ju satt musik som ett av mina stora intressen. I min ungdom gick jag tidigt med i Hässleholms kyrkokör först ungdomskören och sedan kyrkokören. Jag minns hur roligt vi hade det, vilken sammanhållning under ledning av kantorn Bengt Cimbrelius. Jag började i Reflectors en gospelkör i kyrkan och även här hade vi mycket roligt. Vi turnerade Skåne runt och uppträdde i kyrkor, församlingshem och på tältmöten. Jag gick och tog sånglektioner för Ivarsson och hade säkert många drömmar om att så småningom våga göra musikkarriär. Ett tag var jag med i både Hässleholms kammarkör och Kristianstads Motettkör, det var under den tiden jag gick på Kristianstads seminarium och läste till förskollärare. Under ett halvår minns jag att vi sjöng under ledning av Cynde Peters och att det sedan mynnade ut i en stor konsert i Broby k:a. Det var under den tiden bodde på Pilbågen i Åhus och hon var väninna med Mats mamma (fick jag reda på långt senare). Jag ackompanjerade också mig själv på gitarr och ett tag hade jag nog gitarren som en trygg vän hängande på ryggen. Att spela och sjunga var alltid ett välkommet inslag när man träffades ute med andra ungdomar. En sommar var jag på språkkurs i Cambridge i England. Det var mycket internationellt och man strålade samman med ungdomar från hela världen. En kille från Belgien och som nog blev lite förtjust i mig skrev följande dikt:

You dearest girlfriend you;
with open wingsreceiving arms
You embraced, caressed
roched by golden longs
And eyes full of profound vitability and unused energy
Your chubby, affective smile
and playing activity
I like you much too madly
But you are playing or not wanted to play further
Scierce, free, unresrained and impulsive
I want you to see those blond locks
have to flutter by and on
Your feet floating
Your voice vibraiting
Darling, joyful knowing what you are, were and should be.

Sedan följde en del år på förskolan och med egna småbarn fyllda av sång och musik. När man tänker efter är det knappast konstigt att våra barn också har blivit bitna av musiken, de har förutsättningarna med föräldrar som älskar och utövar musik på olika sätt. För egen del har jag passerat och sjunger nu i Österrängskyrka med Sven Hahne och Ulf Åkesson och kören Evigt unga damer och det är härligt att sjunga. frigör kroppens endorfiner och om man var trött när man åkte dit så svävar man på moln hem. Vill sjunga så länge jag kan och njuta av mina flickors skönsång. Hoppas att de snart blir upptäckta även i större sammanhang.

Den äldsta dottern Anna-Karin har uppträtt i åtskilliga sammanhang och även spelat in cd tillsammans med Kristian Jungbeck från Kristianstad. I den länken har ni möjlighet att få ett smakprov från tiden 2.15 och framåt sjunger Anna-Karin ensam och tillsammans med Christian med avbrott av instrumentella inslag. Bland informationen står följande med det nu nerlagda bandet KONSTER
Så även Eva-Katrine För den intresserade
Promenad till stranden med Lucky till stranden.

En njutningsbar runda med Lucky. Två individer som hänger samman med navelsträngen. Båda befinner sig visserligen ute men samtidigt i sitt eget rum. Lucky använder sitt starka luktsinne för att snusa och spåra mest hela vägen och jag låter honom hållas, för varför ska inte han få njuta när jag gör det? Kan undras om han helt går upp i sitt luktsinne. Säkert ser det ut som han är ute och går med mig, men det bjuder jag på. Själv går jag där med mina tankar och mitt resonemang. Har tur med vädret och turen att ha möjlighet att tala tyst med mig själv. Vi andras frihet och drar ett djupt andetag.

Ganska snart blir Lucky nödig och som den mest naturliga sak i världen sätter han sig ner. När jag efter en kort stund går där med två svarta påsar tänker jag på hur märkligt det är att det bara finns hundlatriner på campingplatsen och så en nere i Åhus centrum. Ändå står det på varje papperskorg kommentarer om att det inte är en hundlatrin. Inne i buskar och snår ligger påsar med rester från där hundägare plockat upp och sedan inte velat gå och bära på dessa. Och man kan ju inte annat än erkänna att det känns dubbelt att plocka upp och sedan inte ha någonstans att göra av påsen. För vem vill stoppa den i fickan?

När vi kommer ner till stranden noterar jag hur tången ligger i drivor från den nya sandbanken förbi Kantarellen åt vänster. Tänker tyst på att jag läst någonstans hur bra det är för nu samlas inte tången längre i gamla surfinghörna. Men någonstans måste den ju ta vägen inte sant? Och strömmarna måste ju ha ändrats? Vad innebär det för övriga badstranden?

Ser den vita skorstensröken av vattenånga som stiger upp från Knauf-Danogips. Känner samtidigt hur det biter i näsa och kinder, hör hur de små vågorna kluckar emot stranden och får syn på hur två vita fiskmåsar sakta glider över det glittrande havet. Förutom några enstaka vandrare befinner Lucky och jag oss ganska ensamma i sanden. Vi känner friheten.


Får syn på hur Kantarellen äntligen börjar se ordentligt ut. Vad roligt man har haft där! Det året när Mats och jag träffades var vi där de flesta lördagskvällar och dansade.



Sista kompisdansen i Åhusparken lär ha gått av stapeln så hugade får söka sig t.ex. till Everödsparken. Den 19/4 är det dags för nästa kompisträff i Everöd och ikväll har vi ringt och anmält oss. Då ska vi dansa till Godingarna´s orkester.
Den 29/3 är det dags för live-rock på ÅhusStrand. Åhusbor går två för en allt som allt 100 kronor. Kanske står det något om detta på hemsidan

Kortspel Asken

En promenad med den lilla hunden som är deppig för att töserna ska åka hem till sitt. På morgonen går han direkt in och snusar i Eva-Katrines resväska efter att ha blivit avspisad när han kom för tidigt in till Anna-Karin (hon uppskattade inte hans pussar just då).

Kortspelet Asken
Vi hinner spela några partier "Asken" och Mats vinna fyra gånger på raken (efter en stund hävdade han motsatsen att det beror mer på skicklighet än på turen).
ASKEN regler: Dela ut alla korten, klöver 6 börjar, man lägger 6:or eller en rad med 5 och neråt eller 7 och uppåt. Kan man inte får man asken, den vill man inte ha när spelet börjar ta slut för den Är "värd" 25 points, ett eller ess 15, alla klädda kort 10 och övriga 5. När man lyckas lägga slut på en färg får man lägga två kort.

Mor och far skjutsade Anna-Karin till tåget i Kristianstad. Hoppas det inte dröjer länge till nästa gång. Känns avlägset med maj, men då ska vi sammanstråla och ut på turridning i Visseltofta på islandshästar. Det ni! Svängde ihop en helt ok skinklåda av resterna av skinkan från påskbordet. På kvällen hyrde vi en ganska ny film genom telia. Den var helt ok, men att den har fått en Oscar något förvånande tänker vi.

I konstens tecken

solen skiner tänker jag när jag vaknar 6.30 en halv timme senare än klockan brukar ringa på vardagarna. Börjar alltså så smått koppla av, man är ju ledig vetja.

Nu börjar konstnärerna och betraktarna känna igen sig. Skönt! Kan inte minnas en enda påsk på många år med vinter och snö. Och inte kan väl snö göra någon människa glad? Usch tänker jag och kommer sedan att tänka på släktingarna som åkte till fjällen i förrgår. Jag tar tillbaka och tvingas erkänna att det är individuellt.

Långhelg i Madrid
Den 29 februari för tre veckor sedan bar det iväg på långhelg i en stad som vi aldrig besökt förut. Vi åkte för att fira Mats stora dag under dagarna fyra. Hela klanen Persson, sex personer i åldrarna 20 och uppåt. Vi sammanstrålade från Åhus, Göteborg, Helsingborg och Malmö med humöret på topp.


Tog 16 tåget från Kastrup och vid halv 10 tiden på kvällen (!) befann vi oss i gamla "för att smörja kråset". Det fick bli kokt lax och till förrätt en som vi upptäckte rätt snart oätlig soppa.


Folklivet pulserade runt oss och vi mellanlandade på en irländsk pub innan vi dök i bingen.

Semestern var nu helt på G, det var påtagligt!!! och klart njutbart.


Nu gällde det vädret vill bara backa en stund för att berätta om incidenten på Kastrup.. då när jag fastnade i tullen med en marsipangris på (½kg) i mitt handbagage... något tveksamt och misstänkt. Det blev en del hysch-hysch och fnitter från mig, invigda i familjen och ett par säkerhetsvakter som fick hålla sig diskreta samtidigt som de så klart var tvungna att riktigt kolla. Mandelnasse väckte en hel del uppmärksamhet. Men det var festligt att uppvakta med honom, tomtebloss och champagne på morgonen den stora dagen. Det blev ett minne för livet.



Tillbaka till nuet... En lite konstrunda i Åhus

Startade med en promenad genom Täppet via hamnen och vidare småbåtshamnen, där ett par ställen höll öppet dagen till ära. Det var Pråmen och Åsikten. Trots att det var rätt kallt så orkade ändå solen tina oss rätt bra.

Vid Gästis strålade vi samman med den riktiga folkvandringen. Det verkade som om Åhusfolket nu äntligen gått "man ur huse. Bekanta ansikten skymtade förbi i vimlet. Visst är det kul med.

På restaurang Pernilla Persson ut sina skisser. Jag fastnade för det liv och den rörelse som jag tänkte att hon hade fångat i sina teckningar. Jag stod en stund och sjönk in i motivet föreställande ryggtavlan på en vacker men magerlagd kvinna. Strax avslöjade konstnären själv att det även var hennes egen favorit.


Så var det dags för Katinkas oljemålningar, där kvinnoansiktet och framför allt ögonen kändes som det centrala. Stora, genomborrande fixerar de betraktarens blick. Så intensivt och levande att ett möte ofelbart äger rum. Plötsligt viker hon av med blicken. Har det bara varit en känsla? Är det jag som har stirrat alltför närgånget?


Tavlorna som verkligen skulle kunna pryda sin plats är samtidigt så
krävande att de inte skulle kunna hänga var som. Jag kan föreställa mig dem i en miljö hos någon med stark självkänsla, säker på sin sak men som gott kan komma till eftertanke.

Säga vad man vill om alster men de berör visst.

Ferms tolkningar av Åhus i "Korsvirket". Det hör liksom till och på köpet fick Eva-Katrine anledning att hälsa på sin "gamle" lärare från Rönnowsskolan när hon hade honom i teckning på högstadiet. Vi konstaterade att han ligger bra till vad gäller priser på sina akvareller och märktes också att han hade haft sålt av en del av sina Det här året lämnade vi bilen hemma och i stället för en längre tur på Österlen blev det alltså en annorlunda tur till fots.


Vår vanliga konstrundaI många år har vi valt att besöka Maria Hillfons på en underbar gammal gård i Lövestad. Där den konstintresserade bjuds en färgsprakande upplevelse i en underbar lantmiljö. Efter att ha parkerat bilen, går man uppför en liten höjd in på kullerstensgården. Givetvis värmer solen och därute kan man slå sig ner på en gammal bänk för att insupa den första vårsolen. Uppför en stentrappa och direkt när man gläntar på dörren möter en sprakande brasa i den öppna eldstaden. Till höger står en gammal kökssoffa som kanske har följt gården och så har Maria sin vävstol redo med väv uppsatt. På väggen finns mängder av färggranna garner. Maria själv säger sig vara färgen personifierad. Och det är både med målningar och vävnader som hon har gjort sig ett namn och inte att förglömma dessa skåp med underbart målade blommor. Med blommor i olika färg och form lyckas Maria ge uttryck för känslan i en lång serie av ögonblicksbilder. Ett språk så tydligt som något. Det är något magiskt i hur hon lyckas fånga stillhet och andlighet och sedan att förmedla känslan vidare. Man blir nyfiken vad som gömmer sig i skydd av hyddan, vad som finns i skåpet och det fantastiska är att det är upp till betraktaren att finna ut. Mitt i allt detta finns mängder av gamla föremål såväl som levande djur. I det rena ett par vackra harmoniskt runt och strax utanför husknuten kan man se gårdens islandshästar. Ljuset letar sig in från tidsenligt små fönster och strategiskt spottar. Från ladan med plats för husets samt ännu fler målningar, hörs de mest ljuva toner. Tillsammans med färgerna utgör de en skön blandning.
Från köket i en annan byggnad sprids dofter av hembakat. För den hugade serveras det nybakade kokoskakor och vetebullar.

I det gamla bränneriet i Degeberga har Marias bror Curt sin ateljé. Även han en speciell konstnär såväl som musiker. Säkert är det därför det finns en tydlig ton i hans målningar. Själv kallar han sig för något av en filosof och menar att detta är hans sätt att uttrycka det han vill förmedla till andra. Jag tänker att det även är ett sätt att tydligöra för sig själv det man känner och att hemligheten är att lyckas fånga sinnesupplevelser. För att detta ska vara möjligt blir det nödvändigt att vara något av en filosof. Viktigt för att lyckas är att nyttja kontraster och som i Curt Hillfons målningar ljuset och rörelsen.
Dessa båda syskon är visst bara ett par stycken av en större syskonskara och båda deras föräldrar lär också vara konstnärer.

Påskafton och filmen Livet från den ljusa sidan

Påskafton firade vi i Paradiset som området heter där vi bor, min man Mats och jag, våra barn Anna-Karin och henes sambo Johnny, Karl-Mikael och Eva-Katrine. Per-Olof beordrade sig själv att jobba i helgen så han fick snällt stanna i HGB när hans flickvän Milla styrde kosan till Åhus och sina föräldrar. Det ser inte ut som om det ska bli någon konstrunda i år. Tänkte att det säkert lika mycket är våren, solen, värmen som lockar som att samlas med andra en brokig skara ute för att se samma och olika saker i konsten. Är lite nyfiken på Katinkas alster. Hon som en gång gjorde sin praktik på dagis hos mig och nu ställer ut här på orten.


Passade på att se filmen. "Livet från den ljusa sidan" som blev Oscarsbelönad för bästa kvinnlig (Helen Hunt) och bästa manlig huvudroll (Jack Nicholson). Tre människor och en liten hund, alla med sina svårigheter och skulle det visa sig möjligheter. Tillsammans blev de starka de hjälpte varandra till insikt om sig själva och till gemenskap.
Den humoristiske, snabbkäftade, till synes okänsliga författaren som fick hjälp att delvis övervinna det "drag" hos honom och som gör honom okänslig i relationer med andra. Det går inte att sticka under stol med att det är ansträngande för honom själv och andra under vägen. På köpet får han vänner och ett lyckligare liv.
Den ensamma servitrisen som blivit bitter av livet under sonens svåra astmaattacker av oro och brist på sömn. Tillsammans får relationerna med de andra henne att blomma ut och bruka sina kvaliteter fullt ut, ta vara på nuet och att se livet från den ljusa sidan.
Så har vi "bögen" som har funnit en plats bland likasinnade. Han lever i sin egna lilla nisch, annorlunda gömd bakom sina målningar. Men han har inte riktigt lyckats fånga skaparglädjen i sitt måleri ännu.
Det är just detta som han får hjälp med av de andra tre. Och så har vi till då till sist, men inte minst den lilla hunden Verdell. Som fri från värderingar visar att han förmår känna med andra. Vara deras tröst och källa till glädje bara genom att vara. Även han borde ha fått en Oscar för sin roll!
Vet inte vilken gång i ordningen vi såg den här filmen, men det är en av de där pärlorna som man gott kan ha i sin bokhylla och plocka fram emellanåt.



Ett litet mini"jul"bord med diverse gott inklusive Mats goda hemrullade köttbullar fick hedersplatsen. Mats och jag avrundade med en halvlång promenad. Kallt även med en extra tröja och vantar men ändå skönt att rista ner maten. Lucky kunde sedan nöjd sjunka ner i den nya ryan i vårt renoverade vardagsrum medan vi andra spelade "Med andra ord" ett riktigt roligt sällskapsspel som vi införskaffade i julas.

INGELAPINGELA ett solskensminne

Ett litet solskensminne från när jag var ett par år gammal och far "hystade" mig upp i luften och uttalade följande ramsa INGELAPINGELAHOPPITOPP :)

Vidare...
Robban Brobergs strof "... Ingela en fara i trafiken När hon dyker upp uppstår paniken Man krockar och kör på varann och rullar ner i diken Men vem är det som ler mitt i all kalabaliken"
Den får mig att tänka på en händelse från mina tonår. Jag var som vanligt ute och cyklade och plötsligt dök det upp en intressant kille. Röd i ansiktet och med snabbare hjärtrytm cyklade jag snabbt förbi, men ville ta mig en extra titt och vände på huvudet. Det slutade med en smäll i närmsta lyktstolpe på Grönängsplan och jag såg stjärnor. Ont gjorde det, men när HAN vände åter för att fråga hur det gått kom jag fort på benen. Vad lärde jag mig av detta? Att det Robban, även kan vara omvänt!